När bestämde vi oss alla för att kasta oss ut för denna medmänskliga lavin ?

Vi lever i världens modernaste land. Vi älskar att se oss i framkant.

I detta moderna land lämnar vi gamla människor att dö framför tv:n.  Vi har privatiserat bort samhällets mest grundläggande omsorg, den om dem som byggde välfärden en gång.

Gång på gång läser vi om gamla människor som får ligga i sin egen avföring timme in och timme ut. En del har lämnats att dö ensamma i svår ångest.

I tv sitter en chef i röd tröja och viker inte undan blicken. Han är chef för ett företag som tjänar pengar på att misshandla åldringar. Det är vad det handlar: Att inte erbjuda gamla och sjuka medmänniskor i livets slutskede omsorg, det är att misshandla dem.

När bestämde vi oss alla för att kasta oss ut för denna medmänskliga lavin ? När började vi idioter till folk börja rösta fram människor som vill ge giriga typer möjlighet att tjäna pengar på din åldrade farsa ?

För det här är vårt sönderfall. Ingen annans. Det är svenska folket som röstat fram och applåderat detta hysteriska privatiserande. Vilken skamlig ynkedom.

I en annan del av staden sitter Emil Linells misstänkte baneman i vit skjorta och svär sig fri från ansvar. Emil ringde 112 och mer eller mindre dog i telefonen. Samtalet spelades upp i realtid. Sjukskötaren hävdar att han inte gjort något fel.

Emil dog långsamt i hans öra medan han lät bli att skicka en ambulans som antagligen kunde räddat hans liv.

På vilket sätt menar skötaren att han inte är skyldig ?

Utanför Alingsås misshandlades ett äldre par brutalt till döds. Under hela hela sina liv har de försökt leva nära Gud. De är troende och har utvecklat ett praktiskt solidariskt liv och tagit hand om massor av mindre lyckligt lottade medmänniskor.

Förövarna jagas med har inte hittats.

När ett samhälle medvetet avsäger sig grundläggande värderingar startar sönderfallet. Allting hänger ihop.

När vi människor gör oss själva till gudar avsäger vi oss vår värdighet. I ett land där ingenting är heligt längre vittrar människovärdet sönder. Det urholkas. Empati kräver tålamod, tid, fantasi och möten människor emellan.

Samhället är, eller borde snarare vara, en sorts kollektiv empati, en mötesplats för människor med olika bakgrund, historia, drömmar och uppgifter.

Är man troende så har Gud en innerlig, livsviktig uppgift för oss alla. Vi har det nedärvt i oss. När vi möter varandra, möter vi det heligaste som finns.

Liv ! Liv till varje pris ! Det är outsägligt och det är fullständigt okränkbart.

Fast inte här. Eftersom Sverige gjort sig av med Gud, har vi också längs resans gång hängt av oss just detta. Livet är inte okränkbart längre. Det finns utrymme för förnedring och hänsynlöshet.

Vi gör misstaget att tro att ingen ser oss för att vi är ensamma. Vi tror att ingen dömer oss. Det finns en slags flottig brutalitet som är en direkt följd av vårt lands sekularisering. Vi tror inte på Gud längre. Alltså tror vi inte på det Gud skapat. Dig, mig, människor runt omkring oss.

När slutade vi värdera mänsklighet högst ? När rasade vi nerför den här branten av förnedring och tyranni?

Jag vet inte. Men jag vet att enda vägen tillbaka till någon form av anständighet är vägen tillbaka till Gud. Och inte den publika, menlösa Guden som Jonas Gardell och de andra försöker göra oss till en sorts lallande fåne på ett moln.

Vägen tillbaka till medmänsklighet går via en rättvis, konsekvent, tydlig, dömande, men alltid förlåtande Gud.

Krönika av Marcus Birro i Expressen 16 November 2011